Peter Tiedemann

– En dag för oss kan bör­ja med att ta bort färg från en ned­mon­te­rad stuc­ka­tur. Vi skra­par och la­gar den, och åter­ska­par de­lar som är tra­si­ga el­ler har för­svun­nit, be­rät­tar Anna.

Stuc­ka­tu­ren är of­tast ned­mon­te­rad av nå­gon av An­nas och Pe­ters kol­le­gor och kom­mer från ett byg­ge där de­lar be­hö­ver la­gas och re­stau­re­ras. Kol­le­gor­na vet vil­ka bi­tar de ska ta med för att gju­te­ri­et ska kun­na re­no­ve­ra el­ler åter­ska­pa de­lar.

– Vi gör re­stau­re­ring­ar­na så bra de kan bli, så nära ur­sprung­et som möj­ligt. Om de­tal­jer be­hö­ver ruf­fas till för att inte se fi­na­re el­ler ny­a­re ut än det som sit­ter in­till gör vi det på plats i ta­ket och inte i gjut­for­men. El­ler så gör må­lar­na det. Alla for­mar spa­ras näm­li­gen för att kun­na göra nya de­lar till sam­ma hus vid ett se­na­re till­fäl­le, fort­sät­ter Anna.

Just nu ar­be­tar Pe­ter och Anna med stuc­ka­tu­rer till ett se­kel­skif­tes­hus på Oli­ve­dals­ga­tan.

– När vi gör gips­stuc­ka­tu­rer bör­jar vi da­gen med att riva for­mar från går­da­gen och gju­ta nya de­tal­jer, be­rät­tar Pe­ter. Vi tar med gju­tet ma­te­ri­al till byg­get och sät­ter upp, åker till­ba­ka till för­rå­det och ri­ver for­mar och gju­ter nytt.

Pe­ter och Anna blir ofta in­blan­da­de i re­stau­re­rings­ar­be­ten ef­ter hus­svamp el­ler fukt­ska­dor. El­ler så har man satt upp el­ler ta­git ner mel­lan­väg­gar och be­hö­ver åter­ska­pa stuc­ka­tu­rer och or­na­ment.

– Vi har va­rit på ett stäl­le där det var fina ar­be­ten i ett välvt tak, be­rät­tar Pe­ter. Då fick allt gips­ar­be­te gö­ras på plats. Det var tidskrä­van­de och ut­ma­nan­de, men ro­ligt.

Som alla To­bi­a­sons mu­ra­re gör de ock­så fa­sad­ar­be­ten. Det kan vara valv kring föns­ter el­ler and­ra de­tal­jer och ut­smyck­ning­ar. Vis­sa fa­sa­der har många små de­tal­jer och or­na­ment, and­ra har hela djur­mo­tiv el­ler män­ni­skor, an­sik­ten och hu­vu­den som ser na­tur­trog­na ut el­ler är häm­ta­de från sa­gor. Så­da­na ar­be­ten mås­te ofta gö­ras på plats.

– Ju mind­re och pil­li­ga­re desto ro­li­ga­re är det, sä­ger Pe­ter. Och för­ar­be­te­na, att vara med re­dan från bör­jan och se­dan fär­dig­stäl­la.

– Det är kul att vara ute på byg­ge­na och träf­fa folk, ofta mö­ter man helt nya an­sik­ten, sä­ger Anna.

Pe­ter har byggt en vat­ten­tät ra­dio i en låda, med ett mc-bat­te­ri och ma­rin­hög­ta­la­re. Anna står inte ut med pratra­dio, men får lyss­na på Pe­ters mu­si­ka­nek­do­ter hela da­gar­na.

– Det bäs­ta med att job­ba här är att job­ba med Pe­ter, vi har lik­nan­de hu­mor och kom­plet­te­rar varand­ra, sä­ger Anna.

Pe­ter lyf­ter fram fri­he­ten, att man li­tar på att de gör sitt bäs­ta och får tid att göra ett bra jobb.

– Vi får fin upp­skatt­ning för våra jobb, och det är ro­ligt att job­ba med Anna. Jag har haft många lär­ling­ar, men hon har va­rit bäst. Vi är inte ense om nå­got, vi ar­gu­men­te­rar hela ti­den, skrat­tar Pe­ter.